"Förundersökning ej inledd"

Fick brev från Polisen idag, som lät meddela att fallet är nedlagt och ingen förundersökning inleds. Inget åtal alltså.

Så det är fritt fram att köra på vem som helst, straff slipper man undan iallafall! Vilket härligt och förtroendeingivande rättssystem vi har. Har god lust att parkera min förstörda cykel vid hans bil bara för att visa vad han har lyckats med, och vad han undslipper. Allt som allt åker han säkert på självrisken på 1500 spänn. Fan hade jag fått bestämma hade han själv fått stå för hela kalaset ur egen ficka. Inte ens en bot!

Det är inte rättvist. :(

Oh well...

Hemma igen efter en arbetskväll. Nu väntar en ledig helg. Känns rätt bra. Längtar efter att få sova ut. Även om skadorna efter min något närgångna träff med en viss bil för tre veckor sedan har börjat läka så är det en bild av två framljus och en svart kofångare som spelas om och om igen så fort jag sluter ögonen. Börjar bli rätt trött på det. Men det ska väl nötas bort och bli en dimma det med så småningom.

Imorgon väntas en förmiddag i tvättstugan, därefter en fikadate med min älskade mor. Och sedan om vädret tillåter, ska jag och min cykel (träningscykeln, den som inte var med om olyckan.. har ett helt stall med cyklar =P) dra en repa någonstans. Har inte riktigt bestämt mig var än. Kanske tar jag med mig lite fika och stannar vid en sjö nånstans. Samla tankarna. Andas.

Oh well. Det är mitt stående uttryck när jag inte har något annat att säga. Nåväl. Fånigt hur mycket engelska uttryck man använder egentligen när man bor i Sverige och har svenska som modersmål. Det är väl mitt amerikanska påbrå som gör sig påmint ;) Oh well. Egentligen har jag inte mycket mer att säga heller. Har inte det så ofta över huvud taget. Föredrar att hålla käft ibland. "Never miss a good time to shut up" var det visst någon som sa, och det är ett av mina favoritcitat. Kasta inte sten i glashus är också ett par bevingade ord, ursprung okänt likväl. Kasta inte gris i glashus, och köp inte stenen i säcken var det en god bekantskap som sade en gång. Kan du hitta felet i den meningen? ^^ Det var samme en som sade "När man kör till jobbet i soluppgången, och sedan hem i solnedgången är det fan inte svårt att bli en gnutta poetisk". Amen to that. Denne person var något av en expert på att uppfinna egna bevingade ord...

Själv har jag inte mycket mer än så här att säga, denna fredagskväll som lider mot sitt slut. Solen har gått ner för länge sedan men minnet av sommaren vilar sig kvar mot en fortfarande någotsånär solbrun hud. Vad hände? Det känns som att jag vaknade ur en drömsömn och poff! sommaren var över.

Oh well. Nu får det vara slut på mitt svammel.
Så - oh well, that's it for tonight. A good evening, and weekend, I wish y'all!

Tacksamhet

Tänkte flytta den här bloggen, men jag kör nog dem parallellt (va många L det var i det där ordet). Så jag skakar liv i den här bloggen igen! :)

Well. Är så in i bövelen uttråkad. Varför? Jo, det ska jag berätta. Håll i dig, för det här är en lång historia.

I fredags kväll var jag på väg hem från affärn. Jag hade inhandlat godis och gott inför filmkvällen. Jag kom cyklande på min cykel på cykelbanan. På vägen bredvid kommer en bil, i körriktning mot mig. Solen är i nedåtgående och står lågt. Bilisten, som får solen i ögonen, ser inte mig när han ska korsa cykelbanan för att köra in på parkeringen. Också pga solen, ser jag inte om han blinkar eller inte. Mitt på cykelbanan kör han på mig. Han tar framhjulet på min cykel och den liksom petas undan under mig så jag ramlar mot bilens front, tar emot mig med min högra underarm och benen slungas hårt i backen. Någonstans där har jag ändå närvaron att skydda huvudet genom att bromsa det med höger överarm. Trots att jag är vid fullt medvetande, helt klar över paniken runtikring mig, människor som kommer rusande och en chockad förare som försöker få kontakt med mig är allt - för ett par sekunder - som i en dimma, innan jag förstår vad som hänt. Sedan gör sig smärtan påmind. En fruktansvärd smärta i högerbenet. Jag gråter för allt jag är värd, skriker ut smärtan och rädslan för vad som har hänt. Någon ringer efter ambulans. En annan tar min hand. En tredje lägger en jacka över mig och petar in något mjukt under mitt huvud. Densamme tror jag säger något i stil med att det kommer att bli bra, det kommer att ordna sig. Ambulansen är på väg. Den med telefonen frågar mig om det är någon som jag vill att de ska ringa. Mamma, får jag fram, och frustar fram mobiltelefonnumret. Det känns lugnande för mig, att jag känner själv att jag har huvudet med mig. Mellan snyftningar och skrik av smärta sträcker jag ner min oskadade vänstra hand och rör vid mitt högra ben, det som tog nästan hela smällen. Jag har känsel, och jag kan röra på tårna. Erfarenheter säger mig att är benet av skulle jag inte kunna röra på vare sig fot eller tår. Jag hör någon prata med mamma i telefon, meddelar att hennes dotter har blivit påkörd, men är vid fullt medvetande och att ambulans är på väg. Stackars mamma, hinner jag tänka, innan jag höjer blicken och tittar upp mellan tårarna på människorna kring mig. Jag ser fordonsföraren, och han tar min hand. Och sedan kommer ambulansen. En tjej med rött hår och röda glasögon kommer med ambulansens gröna väska i högsta hugg, sätter sig ner bredvid mig och frågar hur jag mår. Aj... mitt ben... min skrapade arm... AJJajjjajjaaaaAJjjjjj... Beskrivande och bra. Har jag slagit i huvudet? Hur känns nacke och rygg? Kommer jag ihåg hela händelseförloppet? Jag svarar på hennes frågor efter bästa förmåga. Minns inte riktigt hur jag kom upp på båren, men jag blev inlastad i ambulansen och det gjorde förbannat ont i högerbenet, från knäet och neråt. Jag hinner få en glimt av min cykel. Framhjulet är förvridet och framgaffeln sned och intryckt. Ambulansföraren, en man, pratar med fordonsföraren och mina föräldrar som just kommit till platsen. Jag ser mammas ansikte uppenbara sig bredvid mig. Jag hör pappa prata med människorna utanför ambulansen. Hon med rött hår och röda glasögon undersöker noga min nacke och rygg, konstaterar att de är oskadade. Lyfter på min tröja för att undersöka eventuella inre blödningar. Det beslutas att mamma följer med till akuten. Vi åker. På vägen är det en äldre dam som fallit ihop av blodtrycksfall och hon tittas till innan en andra ambulans kommer till platsen och tar över. Sedan bär det av. Jag vet inte vart jag ska göra av mig. Sådan fruktansvärd vansinnig smärta. Tjejen med röda håret och röda glasögonen är jättevänlig och pratar lugnt med mig medan hon tar mitt blodtryck och min puls. 114/70, 73 i puls. Oj vad lågt, hinner jag tänka, innan minnesbilder av bilens framlysen och den svarta kofångaren får mig att börja gråta tyst. Försöker andas ljupt, andas bort smärtan. Skrattar till, och berättar att jag skulle springa Tjejmilen imorgon. Vi pratar lite om lopp och löpning och hon berättar att hon, precis som jag hade gjort i år, sprungit Midnattsloppet. Dock hade det inte gått bra för henne, hon ramlade och skrapade sig. Jag tyckte synd om henne. Hon tog av mig skorna och tittade till mitt ben. Hon tror inte att det är av. Jag känner med ens en stark begynnande smärta i vänster stortå. Hon tar av mig strumporna och tittar. Jag tror att den är bruten. Kan inte böja den alls. Jag nämner att jag nästan är kollega med henne, berättar om mitt jobb som liknar akutsjukvården. Hon frågar om jag är bekant med morfin, och jag svarar att ja det är jag, sedan jag ramlade i skogen för några år sedan. Dock mådde jag väldigt illa av det. Men på en skala mellan 1-10 (VAS-skalan) kunde jag pricka in en 7a. Hon försöker hitta ett blodkärl på mina armar, men chocken har strypt varenda åder. Vi hinner glida in på ambulansintaget innan hon lyckats sticka mig, det fick bli i sidan. Ambulansföraren uppenbarar sig när bakluckan öppnats, och bredvid står mamma. Föraren känner igen mig från mitt jobb, och frågar om vi ska ses såhär också. Jag svarar nåt i stil med att jag hänger efter överallt. Jag skjutsas in på akuten, parkeras och förflyttas över till en akutensäng. Polisen möter upp oss där, och jag får lämna min redogörelse. Poliserna, två stycken, en man och en kvinna, lyssnar uppmärksamt och mannen antecknar. Sedan körs jag in på själva akutmottagningen. De rapporterar över till läkaren där, innan jag och mamma tackar mannen och tjejen med det röda håret och glasögonen tusen tack för hjälpen. Mamma sätter sig på en stol bredvid mig. Jag skrattar och gråter nästan samtidigt, morfinet hjälper säkert till. Fan, Tjejmilen, säger jag. Jag kommer på att jag skulle träffa flera kompisar ikväll. De måste undra vart jag tog vägen. Jag får låna mammas mobil, och jag hinner ringa den ena. Hon blir chockad, men lättad när jag säger att jag mår rätt ok ändå. Hon erbjuder sig att komma och hämta mamma och mig när allt är över. Jag vet att hon skulle på fest ikväll, så jag säger att nej, det behöver hon inte, mamma och jag tar taxi. Hon kallar mig skitstövel, och talar om att hon minsann visst kommer och hämtar oss och det är bara för mig att ringa när vi är klara. Det är vänner det! Skippar vinet för att hämta en vän i nöd (och dennas mamma). Kort därpå kommer doktorn. En äldre, utländsk man med begynnande flint och glasögon av äldre grövre modell. Han klämmer och känner, jag försöker beskriva mellan morfindimma och diffusa ömsom molande ömsom huggande smärtor, fortfarande chockpåverkad som jag är. Jag känner hur läkaren bara ser mig som ett paket av inälvor, han pratar till mig med inte med mig. Jag känner hur jag blir lite irriterad när han inte förstår vad jag säger. Men tillslut får vi till det att det är båda mina knän som värker, samt vänstertån och höger vad. Min skrapade underarm behöver göras rent också. Röntgen nästa. En undersköterska som ser ut att vara i min ålder, kanske något yngre, kommer och presenterar sig och skjutsar mig i sängen till ett så kallat "syrum", och säger att läkaren strax kommer. Mamma och jag säger att han redan tittat på mig och att jag ska till radiologen. Jaha okej, säger hon förvånat, men kör ut mig igen och skjutsar mig till radiologen. På vägen berättar hon, efter att jag frågat, att de har förvånansvärt lugnt på akuten för att vara en fredag kväll. In på röntgen. Blir förflyttad till deras brits. Min underarm blöder, och jag lämnar märken lite överallt. Mina knän, min tå och underben blir fotograferade i varje tänkbar vinkel. Minnesbilderna spelas upp för mitt inre och får mina ögon att tåras, samtidigt som jag känner hur jag kvider av smärtan i benet. Jag hör hur röntgensköterskorna skämtar med varandra därborta bakom glaset. Skrattar. Vårdetiskt?, frågar jag mig, medan jag koncentrerar mig på andningen. Tidsuppfattningen har jag tappat, men jag tror att det hela tog en kvart, kanske tjugo minuter. Därefter förflyttades jag till sängen igen och skjutsades ut till mamma. Hon fick instruktioner om hur och var hon skulle köra mig för att komma tillbaka till akutmottagningen. Mamma har inte körkort på sjukhussängar. Hon skjutsar in mig på "syrummet", mycket tråcklande för att komma in genom dörröppningen. Mamma kämpar, medan den arrogante läkaren står strax bredvid utan att bry sig om mammas kämpande med sängen, men lyckas parkera mig i salen. Min älskade mamma. Jag får låna mammas telefon igen för att ringa resten av vännerna. Jag måste avbryta mig när karisma som ett kylskåp-läkaren kommer in igen. Han talar om att ingenting är brutet, och det vore bra om han kunde få se mig stå och gå några steg. Ok. Jag svänger mina ömma ben över kanten och får markkänning. Vadmuskeln känns stram. Tilläggas bör, för att förstå resten, att jag vid den här tidpunkten har varit i liggande ställning i nästan två timmar. Jag känner lättnad över att jag kan stå, och läkaren försvinner ut ur rummet. Och så känner jag blodet rusa tillbaka ner i benen. Vilken vansinnig fruktansvärd vidrig hemsk... jag finner inte ord för den smärtan! Det var som att högerbenet höll på att sprängas. Och jag skriker rakt ut, svär långa haranger och gråter så att tårarna sprutar. Jag måste sätta mig! NU! Jag svimmar snart! Mamma hjälper mig få upp högerbenet på en annan stol, och jag tror att jag håller på att dö. Något är rejält fel! Mamma har redan larmat på hjälp, och efter vad som känns som en evighet kommer den unga undersköterskan som med hjälp av mamma hjälper mig till sängen. En minut till och jag hade svimmat omkull. Jag skriker fortfarande av smärtan, jag tappar delvis talet och händerna domnar och utlöser någon sorts kramp. Tappar finmotoriken i händerna helt. Hjärtat rusar. Kinderna hettar. Jag surrar att jag är rädd, mamma, jag är rädd, vad är det som händer, jag kan inte slappna av, jag försöker andas, andas, andas... Mamma säger till undersköterskan att jag har hög smärttröskel - vilket jag har, genom många års hård träning har jag lärt mig att härda ut även när musklerna skriker av mjölksyra och av syrebrist. Men så sakta men säkert klingar den akuta smärtan av, jag kan prata rent och känseln och rörligheten i mina fingrar kommer tillbaka. Vad hände?, frågar jag. Är det säkert att ingenting är av? Kylskåpsläkaren står där igen, och bekräftar min misstanke, att blodet forsar tillbaka. Han lindar ett kompressionsförband om mitt underben. Jag tror att han försvann ut igen, för sedan tog undersköterskan hand om min uppskrapade underarm. Omlagd försöker jag stå igen. Det känns... ok. Jag får ett par kryckor, och mamma och jag frågar, vad händer nu? Är jag utskriven nu? Ja... det är du nog, säger hon. Förvirring. Men mamma och jag tar våra grejor, kryckor och allt och börjar avlägsna oss. Ute i korridoren faller blodtrycket och jag måste huka mig för att inte svimma. Det sitter ett ungdomsgäng i väntan på att få bli omhändertagna av akutläkaren. De har en grov jargong. Jag mellanlandar på en stol, innan vi går ut i entrén och sätter oss. Jag ringer min vän som lovar att åka genast. Än en gång leker blodtrycket med mig och jag måste kura ihop mig för att få bort dimmorna ur huvudet. Så där håller det på ett par gånger. Mamma ger mig vatten och vi tittar på väntrumsteven. Dobedo. Min vän ringer upp mig efter en halvtimme - det tar så lång tid att åka mellan vår hemstad och där sjukhuset ligger, via E20 - hon rullar in på ambulansintaget. Mamma och jag tar våra pinaler och jag stapplar ut på kryckorna. Jag är ovan kryckgångare, har aldrig använt sådana förut. Min vän kör fram bilen och hjälper oss in. Hon ger mig choklad och torkat renkött - det bästa jag vet. Jag kramar henne hjärtligt, gråter för att jag är så berörd av hennes äkta kamratskap. Sedan skjutsar hon oss hemåt.
Mamma insisterade på att jag skulle sova hemma hos dem, men jag kände bara att jag ville hem till min lya. Hur jag skulle ta mig upp för trappen var nästa äventyr. Min vän hjälper mig upp, och jag känner mig på något vis trygg när jag är hemma igen. Min borg, mitt hem. Ringer nästa vän, hon som jag skulle springa Tjejmilen med, och berättar om kvällens strapatser. Klockan är kring 22.
Trött, öm och haltande tog jag mig till sängs. Men det tog ett tag innan jag somnade. Tittade på mobiltelefonen, den som jag hade glömt hemma innan jag tog min cykeltur - därav att jag lånat mammas mobil hela kvällen - och såg att fordonsföraren skickat ett sms där han beklagade det som hänt och hoppades att jag skulle klara mig utan skador. Där var även ett antal missade samtal och "var är du?" sms från mina vänner som jag skulle ha träffat den där fredagkvällen.

Japp, det var en fredagkväll jag sent kommer att glömma. Den här helgen har ägnats åt att försöka att få tillbaka mjukheten i de skadade musklerna. Den högra vadmuskeln har som sagt tagit större delen av stöten med bilen, och ambulansföraren nämnde något att jag kunde tacka min goda fysik att jag klarat mig så bra. Muskeln tog stöten, inte benet. Så det är träning på gott och ont. Och det är väl knäppt också, när jag låg där på backen, med smärtorna i benet, var det Tjejmilen det enda jag kände att neeeeeej, den kommer jag att missa!! Man är bra galen ;)
Det har varit mycket tankar också i helgen. Jag har känt en enorm tacksamhet att jag klarade mig så bra som jag gjorde. Jag såg, när jag kom hem, att jag faktiskt hade slagit i huvudet lite grann. Lite skrapsår i pannan, vid hårfästet. Det hade kunnat gå mycket, mycket, mycket värre. Jag känner tacksamhet för att jag kan gå, stå och tala, att mina armar lyder mig och att jag kan se fram mot en ny dag.

Såren läker, men tankarna jagar mig om kvällarna, på vad som kunde ha hänt samt en minnesbild som går om och om igen. Framlysena och den svarta kofångaren på bilen när den träffade mig, det är som en film som bara upprepas hela tiden. Men det ska väl snart bli ett minne som alla andra, försvinna in i en dimma och bli en erfarenhet. Längtar bara tills detta är helt avslutat. Håller på och jagar lata försäkringsbolag och sävliga poliser. Inte lätt att få nåt svar från nån! Tröttsamt.

Nåväl. Ett extremt långt inlägg, och jag tackar dig om du orkade läsa ända hit! :) Nu har jag ytterligare ett telefonsamtal jag måste ta tu med, innan det blir kväll för min del...