Obs! (Blod-)Känsliga läsare varnas!

Söndag igår. Det innebar cykelträning med klubben. Men en halvtimma innan vi skulle träffas fick jag sms från ledaren som skrev att hon var sjuk och inte orkade komma, plus att hon trodde att de flesta var bortresta den här helgen, så det skulle nog inte bli någon träning. Ok, tänkte jag, då tränar jag väl själv då. Satte mig på hojen och drog ut.

Jag har just införskaffat "klossar" till pedalerna och cykelskor, för ett effektivare rundtramp. Och visst, det är en riktig skillnad att sitta fast i pedalerna än att köra i vanliga gympadojor. Så det har jag just lärt mig, och det går bra. Speciellt i uppförsbackarna känns verkligen skilladen att kunna dra på hela varvet. Men, det är inte bara benen som ska lära sig, det är hjärnkontoret oxå - att "klicka ur" skorna ur klossarna, innan man stannar, annars tippar du. Och det har funkat - hittils.

Nå, sagt och gjort, jag drog ut på min runda. Halvvägs ute ser jag en grönklädd cykelklunga komma mötandes - samma gröna teamtröja som jag har! Så de saktar in, och jag saktar oxå in för att hälsa, MEN jag bromsar för fort, hinner inte få ur fötterna ur klossarna - och tippar, med cykel och allt, rakt ner i diket. Krasch. Drämde i ena knät rakt i asfalten och gruset i vägkanten, sidan likaså, men händer och armbågar klarade sig mirakulöst. Cykelgänget (varav en är min gamla gympalärare från lågstadiet) står bara och glor, tittar på mig med en blick typ "vad i all sin dar sysslar hon med? Rensar ogräs?" Nån frågar lite slött om det gick bra, medan jag kämpar att ta mig upp ur diket och trassla ur benen från cykeln. Inte ens erbjudandet om en hjälpande hand. Jag riktigt kokade inombords, trodde det var allmän hyfs att åtminstone sträcka fram en hand när man ligger där , knappt medveten om vad som hänt, för det gick så sjukt fort allting.
Lyckas ta mig upp, själv, och konstaterar att ena knät inte blev alltför vackert. Se bild som jag tog när jag kommit hem.
De frågade om jag ville hänga på dem, men jag sa att jag skulle fortsätta min runda, tack nej, tack och hej.
Cyklade en kilometer innan jag insåg att jag var tvungen att stanna och samla mig. Det blödde duktigt ur såret så jag sprutade lite kallt vatten på det för att chocka blodkärlen och stoppa blödningen. Muttrade några här censurerade svordomar, söp in vinden och fokuserade. Sen bar det av hem igen, och jädrar vad det gick! Körde på ren ilska, haha!

Nå, nu messade polaren A och ville ta en promenad. Men se mitt vackra ben som det såg ut igår här nedan! Ajajaj, smärta och ett riktigt riktigt fint blåmärke har jag på ena skinkan. Smärta som sagt.



Ursäkta urkass bild, tog med mobilkameran i direkt solljus.

Uppdatering kl 21:11
Tillbaka från promenaden.
Nå, trasiga knän var inte det enda resultatet av djupdykning i diket, växlarna verkar ha fått sig en rejäl törn, de hoppade och tog inte som de skulle under hemfärden, så i eftermiddags efter jobbet tog jag hojen med ut till cykelhandlar'n för en check. Han skulle titta på det tills imorn då jag ska hämta hojen. Får se vad prislappen landar på... Suck. Dessutom började det ÖSregna när jag, cykellös, gick hem. Vad bra det ska gå jämt *ironi*

Nej, nu blir det macka, te och CSI.
Hej hoj!