Carpe diem

Mor ringde just och talade om att farmor fått en hjärtinfarkt... Benen bar mig inte, jag bara segnade ner på golvet.

Jag möter akut sjuka varje dag i jobbet. Jag har sett en människa dö. Jag har hittat avlidna människor som gått bort i hemmet. Nyligen hörde jag om en exklasskamrats (sen lågstadiet) far som bara 53 år ung hastigt dött, av en plöstlig hjärtinfarkt.
Det är klart att man blir påverkad, när man jobbar i vården. Döden är på något vis alltid närvarande. Jag vet aldrig hur arbetsdagen kommer att bli, och vad för öden jag kommer att få bemöta. Men på något vis skärmar man av, kapslar in sig och intalar sig själv att - mina nära, de kommer aldrig att bli sjuka. Det där kommer aldrig att hända mig. Jag är odödlig. Och det är väl rätt naturligt, hur skulle det se ut om man gick och oroade sig dagarna i ända för vad som kan ske ens nära i just detta nu? Då skulle man glömma bort att leva.

Ta aldrig någonting för givet.
Jag trodde hittils att jag var duktig på att ta vara på varje dag, för allt det jag mött i jobbet har givit mig både en och två tankeställare om livet, hur skör livslinan det kan vara.
Ta vara på dagen. Ta hand om de dina.

Tack och lov ringde farmor själv till mina föräldrar för en liten stund sedan, redig och talför, och kunde berätta om operationen. Det är ett gott tecken.
Tack.